Joss

egentligen vill jag bara skrika, åt nära och kära, åt alla de som dömmer mig. jag valde inte det här livet, faktum är att jag inte valde att leva överhuvudtaget men ändå försöker jag så gott jag kan. med allt. det är inte enkelt, det har det aldrig varit och ibland önskar jag att de kunde förstå det. förstå mig. se att jag försöker. ibland önskar jag att de upplevt de saker jag tvingats genomgå, levt med sjukdomen som jagat mig i flera år eller känt det jag känner varje dag, varje natt. jag önskar att jag kunde räkna med dem, kunde räkna med att de alltid finns där utan att jag behöver be om det. jag önskar att de flesta inte alltid lämnade.

jag hatar den hemska känslan som infinner sig efter att man försökt öppnat upp sig, blottat sina inre känslor utan att ens få ett svar tillbaka. jag hatar den smärtsamma väntan på ett svar, en förklaring.. någon form av respons. det är så ensamt då.