smärtan har blivit min vardag
i snart 6 års tid har jag lagt dövörat till när de i min omgivning gång på gång tjatat om att jag måste ta hand om mig själv, vara snäll mot min kropp. att jag var trasig inuti var en självklarhet men att min kropp nu börjat lägga av var något jag aldrig trodde skulle inträffa.. och jag är rädd. jag vet inte om den orkar med länge till.
jag visste inte att det gjorde så ont att gå sönder.
det gör ont att gå sönder, för ont för att någonsin ska vara värt det. var rädd om dig, okej? lyssna på din kropp (hur jävla svårt den än må vara)
svar; men åh, inte ska du vänja dig vid en massa konstiga sjukdomar! let's fixa ditt imunförsvar istället :) med c-vitamin i massor, bra mat,
lagom med träning och så fortsätter det i en evighet.
med mig är det väl helt okej antar jag, jag är inte sjuk nu iallafall utan mest bara höstförkyld (hostar och är allmänt täppt), och
jag har en känsla av att det är sådan förkylning som inte försvinner förrän om ungefär ett år. puh.
och ja, tyvärr är det en sjuk värld vi lever i :( just det att man tillåter sig att leva i den sjuka världen också; det går ju att inte bry sig, att bara leva, det borde gå. tycker jag.
