Joss

Jag var den enda som inte kunde glädjas åt nyheten och medan de andra undermedvetet tog glädjeskutt, hurrade och jublade skrek jag av smärta, grät i panik och det enda jag kunde tänka på var vad som saknades..
mitt liv är fortfarande lika tomt som det blev den där dagen för flera år sen.
de plåster jag haft har bara lyckats dölja de djupa sår som finns, inte trollat bort dom eller fått dom att läka som jag försökt inbilla mig.. och precis när regnet föll ner från himlen kände jag hur livet rann ur mig. jag kan inte hoppas längre.

starkast överlever