Joss

solens bländande sken stack lite i ögonen och det blev ansträngande att hålla ögonen öppna. gruset under mina fötter skrapade mot marken och det ljudet tog död på den där jävla tystnaden som alltid får mig att vilja skrika rakt ut. men jag kunde inte ens förmå mig att nynna tyst för mig själv, mina tankar hindrade mig. man får inte verka konstig, speciellt inte när man går ensam. att vara ensam är okey, att vara konstig är okey men att vara ensam och konstig är inte acceptabelt i min värld. jag önskar att det vore det. i mina ögon är det de personerna som är starka, de som inte tvivlar utan bara är.. jag vill också bara vara.