Joss

Jag har aldrig trott på kärlek, det blev så fel redan första gången och efter det har det bara fortsatt i samma spår. Jag trodde länge att det bara var skitsnack, något jag aldrig skulle få uppleva.. tills jag träffade honom. Jag tillät mig för första gången att älska någon och njöt av att vara älskad tillbaka och ett tag trodde jag verkligen att det skulle vara så föralltid, att det skulle vara han och jag. Men det tog slut och det gjorde ont, det kändes som att allting gick sönder inuti mig och hela min värld rasade samman.. jag hade så många planer, sånt stort hopp om framtiden, med honom. Jag trodde inte jag skulle klara av det men på något mirakalöst sätt tog jag mig igenom det, jag överlevde och tror att allt det på något sätt har gjort mig starkare. Jag vet att kärlek faktiskt existerar och att det kan vara underbart men samtidigt vet jag hur ont det gör om den tar slut och jag antar att rädslan för att bli lämnad är för stor för att jag ska våga hoppas, fullt ut.

jag försökte ge kärleken en chans till. en ny kille och den där underbara känslan av att ha fjärilar i magen.. hur fan skulle det kunna bli fel liksom?
det gick fort och det var lite skrämmande att jag fick såna känslor på bara några minuter men ändå, det kändes riktigt riktigt bra. men nu känns allting sämre än på länge. jag känner mig misslyckad. Jag kanske helt enkelt inte är en sån person som man kan älska? mitt syfte i livet kanske är att utnyttjas? jag börjar fan tro det.

men jag vet inte. jag vet ingenting längre. kanske var det bara skitsnack från hans sida, eller så var det helt enkelt inte meningen.. det känns lite meningslöst att fundera på. jag vill inte. jag orkar inte. jag har sagt aldrig mer många gånger men nu ska jag fan verkligen försöka hålla det också! aldrig, aldrig mer.
I'm out..