Joss

Ända sedan alla helgons kvällen har en rejäl skuldkänsla tryckt ner mig.. det där dåliga samvetet vägrar försvinna. när jag gick på kyrkogården och såg hur ensamt det såg ut vid de gravar som hade varken ljus, blommor eller granris tänkte jag för mig själv att de som inte varit vid sina anhörigas gravar var hemska människor innan jag insåg att jag faktiskt är en av dom. utan att ha tänkt på det har jag varit självisk och hemsk.. för även om jag länge velat åka till T:s grav så har det inte blivit av, jag skulle aldrig våga, orka, klara av det och det värsta är väl att jag vet att om det vore tvärtom så skulle han aldrig ha låtit min grav vara begravd under snön utan ljus eller blommor, speciellt inte på alla helgons dag. T var en av de som stått mig allra närmast och jag vill inte tänka på att han verkligen är borta för alltid..
jag fick aldrig ens chansen att säga hejdå.