Joss

idag hade vi bara engelska prov sen fick vi sluta,
eller egentligen är det tänkt att vi ska arbeta på temat.
men det orkar jag inte. plugga är bara för jävla tråkigt, sådetså.
och jag behöver skriva av mig innan jag får någe cpryck.

'i cant stop the tears
bara för att Sorry med Maria Mena är bästa låten just nu!

Vague sound of rain, pierces through my song again, 

But I get distracted by the way his toes move when he plays 
So I let it burn 

















I just poured my heart out, there's bits of it on the floor, 
And I take what's left of it and rinse it under cold water 
And call him up for more 
And I say baby, yes I feel stupid to call you, but I'm lonely 
And I don't think you meant it when you said you couldn't love me 
And I thought maybe if I kissed the way you do, you'd feel it too 
He said I'm sorry, so sorry. 
I'm sorry, so sorry. 

He grabs my wrist as my fingers turn into angry fists 
And I whisper "Why can't you love me, I'll change for you. I'll play the part." 
And I say baby, so I feel stupid to call you, but I'm lonely 
And I don't think you meant it when you said you couldn't love me 
And I thought maybe if I kissed the way you do, you'd feel it too 
He said I'm sorry, so sorry.
I'm sorry, I am sorry. 
He said I'm sorry, so sorry 
I'm sorry.. I am sorry. 

Jag är sån som funderar på allting, söker svar till allt som händer,
och jag tycker inte om att bara gå vidare i livet. det är en sista utväg.
Jag vill känna att man försökt med allt, att det är avslutat först.
det är just därför jag har så svårt att acceptera allt där här.
Men jag är även medveten om att jag måste, annars kommer jag
nog förlora dig helt. Och jag vill ha dig i mitt liv.. jag orkar inte utan dig. 

Jag vet att vi inte hade det perfekt, men är något någonsin det?
Däremot skulle vi säkert kunna haft det bättre.
Och jo, jag klandrar mig själv. till viss del.
Jag satte mig själv i en situation som gjorde mig sårbar.
Du väckte liv i känslor jag inte trodde jag kunde ha.
Jag lät mig älska och vara älskad, jag blev beroende av dig.
Jag började se positivt på min framtid för att du skulle finnas där.
Jag fick någonting att se fram emot och att längta efter.
Du förändrade mig och hela mitt liv. Allting blev bättre.

Jag klandrar mig själv för att jag inte såg, inte märkte, inte förstod.
Förrän det var försent. Det kanske hade funkat annars..
Jag hatar mig själv för att jag skriver det här men, du sa faktiskt
att du aldrig skulle lämna mig. Du lovade att vi skulle berätta
för varandra om det var påväg utför och att vi då skulle försöka fixa det.
Men nu finns inte längre det alternativet. Jag vill ge det ett försök.
Jag tycker det vi hade är för betydelsefullt för att bara lämna bakom oss.

Det kankse är omöjligt men jag har fortfarande en liten gnista av hopp
om att de där känslorna som funnits där i flera månader kan komma
tillbaka, byggas upp. Jag tror på att ingenting är omöjligt.
Och jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet
eller att äkta kärlek är något som bara finns där.
Jag tror att man i alla förhållanden tappar känslorna mer eller mindre
för man kommer ur den där perioden av nyförälskelse.. och det är
den som är starkast. Sen tror jag kärleken är något som man
får kämpa för, att man måste jobba på förhållandet och känslorna.
Att man måste lära sig älska varandra, och även alla negativa sidor.

Trivs man med personen i fråga, har man det bra tillsammans
och om det betyder mycket tycker jag inte att man ska ge upp.
Ett förhållande bygger på vänskap, tillit, hopp och kärlek.
Känslor kan svalna, försvinna, stärkas eller övergå till nåt annat,
i vissa lägen borde man försöka i vilket fall som helst. kämpa.
Det kanske inte funkar men jag tycker inte att man bara ska ge upp..

..