Joss

en av mina största rädslor har alltid varit att förlorat en av de som står mig närmast och under ca 5 - 6 år har min bästa vän varit den som stått mig allra närmast och betytt allra mest.. ärligt talat vet jag inte vad jag skulle göra utan henne och jag vill inte veta, jag vill inte att min största rädsla ska bli verklighet. jag vill inte leva i en mardröm. men det känns som att det verkligen är dags för oss att komma varandra närmare igen, innan det är försent. för jag vägrar tro att vi är chanslösa.. det var ju du och jag mot världen, föralltid? och det är väl så att äkta vänskap aldrig tar slut? jag har alltid trott att det går, bara man försöker men jag har länge kämpat för en förbättring, alltid försökt vara en bra bästa vän.. kanske räcker det inte ens med att göra så gott man kan? jag kanske inte är någon riktigt vän, som vissa spekulerar om? men jag har iallafall försökt, på riktigt, flera gånger om och mer än så tror jag inte att jag kan göra. det är faktiskt inte enkelt att alltid vara den glada och positiva, alltid försöka vara den starka. men jag gör så gott jag kan och tack vare min envishet kommer jag inte ge upp än på länge..