time´s just slipping by

och jag vet inte hur jag ska hinna med allt. Timmarna går sakta men dagarna och veckorna bara försvinner och det är redan dags att anmäla sig till högskoleprovet, fixa studentklänning, balklänning och planera studenten. tragiskt nog räcker inte mina pengar till hälften av det och det suger att knappt ha råd med sin egen bal och student. och högskoleprovet måste ju göras. så jag hoppas på att vinna på triss inom de närmsta veckorna så kanske jag kan slippa ekonomi bekymmer under våren.

jag har fullt upp med att bekymra mig om allt annat. livet och framtiden. vad gör man efter studenten liksom?
uhu


hollow

Det har varit en bra helg med bio & middag, hemmamys, melodifestivalen och marängswiss. och den har spenderats med pojken jag älskar mest av allt på jorden. ändå har det varit svårt att le.. dagarna har präglats av alltför mycket saknad, efter gamla tider och människor.
det var så tydligt idag. jag önskar att jag hade sagt något men istället lät jag orden liggar kvar inuti som så många gånger förr och de skaver fortfarande i mig..
pappa, jag vill att du ska rädda mig. pappa, jag känner mig trygg i din famn. pappa, jag vill att du ska hålla om mig och viska att allt ska bli bra. pappa, jag behöver dig. pappa, jag älskar dig.



vi ser på världen med våra egna ögon och allt som händer ser vi ur våra egna synvinklar.

ett svar till frågan som aldrig kom

egentligen vill jag bara skrika, åt nära och kära, åt alla de som dömmer mig. jag valde inte det här livet, faktum är att jag inte valde att leva överhuvudtaget men ändå försöker jag så gott jag kan. med allt. det är inte enkelt, det har det aldrig varit och ibland önskar jag att de kunde förstå det. förstå mig. se att jag försöker. ibland önskar jag att de upplevt de saker jag tvingats genomgå, levt med sjukdomen som jagat mig i flera år eller känt det jag känner varje dag, varje natt. jag önskar att jag kunde räkna med dem, kunde räkna med att de alltid finns där utan att jag behöver be om det. jag önskar att de flesta inte alltid lämnade.

jag hatar den hemska känslan som infinner sig efter att man försökt öppnat upp sig, blottat sina inre känslor utan att ens få ett svar tillbaka. jag hatar den smärtsamma väntan på ett svar, en förklaring.. någon form av respons. det är så ensamt då.

i give up

imorse gick jag upp tidigare än på länge och trots att vi var ute i god tid höll jag på att bli försenad till arbetsintervjun.. först körde vi fast med bilen och var tvungen att låna en annan och sen var det nästintill snöstorm ute och då är sveriges befolkning världens sämsta bilförare. vi låg i 60 km/h på motorvägen och var framme en minut i. snacka om tajming.

vi stannade i kumla och hämtade min vovve innan vi åkte hem igen och då spenderade vi över en timme med att försöka gräva fram bilen, dock utan framgång. blöta, kalla och trötta gav vi upp och gick in och åt frukost istället.. och resten av dagen tänker jag inte göra någonting.


jag saknar mitt röööda hår.

hejdå

jag är trött på att försöka, försöka räcka till, försöka fixa. de har den lilla kopian av mig och det kanske är så de vill ha det.. synd bara att de aldrig insett hur det ligger till egentligen. jag förstår inte varför jag inte gett upp tidigare, det gör ont i hjärtat att komma hem men inte känna sig hemma och ibland funderar jag på om jag inte är värd att älskas. jag slängde ner det viktigaste av mina tillhörigheter i väskor och påsar och slängde igen dörren efter mig utan att ens få ett hejdå. och det enda jag vet nu är att jag inte har något riktigt hem att återvända till längre.

det gör ont i hela mig.



roadtrip

just nu sitter jag och myser i jakobs fina tröja, pigg som en.. loppa? uhu, i dont know.

kvällen började med att nina och jag bestämde oss för att ta en liten roadtrip till våran kära vän Jakob som befann sig alldeles själv på ett hotellrum i Jönköping och höll på att dö av uttråkning. det började med att jag fick hjärnsläpp och inte kunde få upp tanklocket och att vi satt i minst 20 minuter för att få GPS:en att funka men han ville inte som vi. duktiga som vi är lyckades vi hitta ändå och när vi lagom skulle svänga av till jönköping lyckades nina äntligen få igång GPS:en, bättre sent än aldrig liksom. kvällen blev riktigt lyckad och det var längesen jag hade så roligt.. kommer förmodligen ha träningsvärk i magen imorgon, av allt skratt. vi är verkligen järngänget.


(den enda bilden jag hann ta innan min kamera strejkade)

tillslut så kidnappade jag och nina med oss jakob hem igen och nu 9 timmar senare, sitter jag här och är inte ett dugg trött. på vägen hem svängde jag förbi min man och kramade om honom och just nu önskar jag att han vore här. jag tycker inte om att sova ensam.

miss you love


mums



kvällen spenderades med att steka pannkakor i sisådär 2 timmar.. uhu, kul tidsfördriv. tyvärr blev våra pannkakor inte lika fina som på bilen men jag lyckades iallafall få 3 nya brännmärken, en full mage och ont i fötterna. jaja. imorgon äre sista skoldagen och sen väntar en efterlängtad helg. freaky friday!

åh, jag är totalt kär i pink - I don't belive you. örongodis!

fdlndkwsalömdslndwub

ja blir så trött. vad jag än gör blir det alltid fel och jag är trött på att få skulden för allting.
jag antar att man inte ska försvänta sig för mycket av sina vänner..

however, ikväll blir det bara hemmamys och helgen kommer till störst del att spenderas med ninutt. mums

just silence

jaha, nu är det femte gången jag sitter med hårfärg och håller tummarna för att mitt hår ska bli mindre likt en katastrof. jävla röda färg som aldrig vill försvinna.. men jaja, än så länge ser det bra ut.






mina ord förlorar sin mening, världen framför mig försvinner och jag tappar bort mig själv i mitt egna mörker. de känslor och tankar som döljer sig inuti går inte att beskriva och jag är rädd för att andra ska se det mörker som ständigt omger mig, kväver mig. de skulle ändå aldrig kunna förstå. jag valde att stanna. jag valde att glömma den värld ni andra tillhör och är sedan flera år tillbaka förlorad..
för mig är det bara en lång och tyst väntan.

vinter

Ibland är verkligen skadeglädje den enda sanna glädjen! och jag är ond. hehe

vad vi hittar på ikväll är ännu oklart men jag tror att det blir en riktigt lyckad lördagskväll, det enda som saknas är en marabou vinter. det är nog bland det godast jag vet.




samtidigt som detta är en av de tuffaste perioderna i mitt liv så känner jag mig på något sätt fri.. jag är på väg någonstans, på egen hand och även om jag ibland känner mig ensamast i världen så vet jag att jag har några få människor som jag kan lita på. jag vill inte släppa in någon om det inte känns helt rätt i hjärtat. tyvärr blir det många som faller bort. men å andra sidan, vad är de att ha då?

jag är glad att jag har min man som alltid lyckas få mig att orka och på något sätt orkar älska mig trots att jag många gånger inte är den personen jag en gång var.. den jag önskar att jag kunde vara.
och jag är glad att jag fortfarande, efter sju års tid har min bästa vän som jag alltid kan räkna med. hon är pusselbiten som gör mig hel och jag saknar henne så otroligt mycket. hela tiden.


hide and seek

Idag var första dagen på länge som jag faktiskt klarade av att vara utomhus utan att halvt frysa ihjäl så min man och jag tog med Daizy ut och traskade runt i skogen i en timme. Hade jag varit på topp hade jag nog vågat mig in i ett snöbollskrig men det får vänta till en annan dag när det inte är lika ansträngande för mig att stå på fötterna.

Ikväll blir det nog mys och paranormal activity.. så vi får se om jag vågar somna inatt.


trapped

jag drömmer om att allt ska bli bra igen, att saker och ting ska bli som vanligt.. men de senaste åren har jag förträngt hur det är att leva ett fullt och friskt liv och jag kan inte längre komma ihåg hur det känns att vara hel. jag är fast i detta helvete där sjukdomen är min vardag och jag kommer nog aldrig lyckas ta mig härifrån.

jag är som den sista pusselbiten i ett pussel.. jag är ingen speciell, bara en i mängden, men lyckas ändå förstöra så mycket.


avatar

det känns så jävla tråkigt att det bara är en dag kvar på jullovet.. börja skolan igen är nog det sista jag vill. men om 5 månader är det äntligen slut på det! fyfan vad skönt.

jag och twin var duktiga och satte igång med vårat arbete som vi tänkt göra under lovet. uhu, bättre sent än aldrig. Snart ska jag göra mig iordning innan min man tar med mig på bio, det blir avatar och jag hoppas filmen slår mina förväntningar.




snart är det byebye readhead!

the past is never far

gränsen mellan rätt och fel är tunn och det viktigaste är inte alltid att stå på rätt sida. det viktiga är att följa sitt hjärta..

så om inte ens det går?
då är man förlorad..

vi lever för att lära

för att komma någonstans i livet måste vi ständigt välja nya vägar och det innebär även nya hinder och nya möjligheter.. det är inte ofta man väljer rätt men samtidigt är det alla sina felsteg man lär sig av, man måste snubbla till ibland för att kunna komma in på rätt väg.

de misstag jag ångrar mest i mitt liv är de som gjort att jag förlorat vänner. och just ikväll insåg jag att ett felsteg kan leda till konsekvenser för resten av livet.. vissa saker kan inte helt glömmas eller förlåtas och vissa saker kan aldrig riktigt bli som förr, hur mycket man än önskar.



and a happy new year

idag trängdes vi med halva sveriges befolkning på mellandagsrean men jag lyckades fynda lite så det känns som att det var värt det! och nu när julen är avklarad så är det väl bara att tagga inför nyår och förhoppningsvis blir det ett lyckat nyår med mina vänner! mums

jag suger på att hålla min blogg vid liv så förstår att alla mina läsare tappat tålamodet med mig, haha.. men nu ska jag samla nya krafter. skönt att ha lite lov nu och som tur var blev det en bra jul iår med alldeles för mycket godsaker, som vanligt. men det är ju tradition så wtf. jag har hela livet på mig att bli nyttig!


och nu har jag bestämt mig för att bli BLOND igen, efter nyår!
saknar mitt hår..

 

jag hinner inte med julen iår

igår var det 30års fest och jag erbjöd mig att vara kvällens fyllechaffis och kvällen blev för min del misslyckad på alla tänkbara sätt. det slutade med att jag lämnade min man och min släkt där och åkte hem till glass och några avsnitt OTH.. jag har nog aldrig känt mig så överflödig och ensam tidigare. jag tycks inte passa in någonstans. tillslut fick jag iaf komma och hämta dem och bilresan hem var ett äventyr. det var inte enkelt att hålla sig kvar på den snorhala vägen när min lilla pappa satt bredvid mig och gjorde alla hyss en 12åring skulle ha gjort, men roligt var det.

det verkar som att jag är den enda vid liv idag så planerna på julbak kan jag nog glömma.
jag ska dränka mina sorger i OTH och en stor kopp med julte, mums.

dirty, huh

min man tipsade mig om denna underbart mysiga sida

uhu, check it out!

mörkret jagar mig om nätterna

du som aldrig tvingats uppleva livets mörka sidor på samma sätt som jag, som inte har den blekaste aning om hur hårt jag ständigt kämpar för att befinna mig där jag är.. vem är du att leta orsaker till händelserna i mitt liv? du har ingen rätt att döma mig och mitt handlande för du har ingen aning om vad som ligger bakom allting. jag skulle vilja kväva dig till tystnad med alla hemskheter som ständigt är mig hak i häl men det är mörka hemligheter som är jag håller inon mig och jag försöker leva vidare trots att de ligger där och äter upp mig inifrån.

mitt förflutna gör sig påmint ganska ofta nu för tiden och det tär på mig att sakna någon som inte längre finns här, älta det som en gång hänt. jag börjar sakta ge upp hoppet om att komma vidare och det blir inte enklare av alla personer runtom mig som inte ser, inte vet och inte förstår.

christmas time

Nu ska jag rycka upp mig lite tror jag, samla lite energi och ignorera min outhärdliga huvudvärk. Ikväll blir det nämligen julmys med mina tjejoroch sakta men säkert börjar jag känna av den efterlängtade julkänslan. Det är nog på tiden med tanke på att det bara är 9 dagar kvar.

Hurra för att det ligger lite snö på baken och jag håller alla mina tummar och tår för att den ligger kvar i några veckor! det är vackert.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0