under ytan

Brustna hjärtan, färglösa tårar.
Ord, minnen, tankar som sårar.

Ljuset det slocknar och skrattet dör
leendet tvinnas i flickan så skör.
Vita ljus som en gång lös så klart,
hjärtat som nu slår i minskad fart.

Själen den gråter och flickan hon ser,
försvinner i mörket, vill inte mer.

Fallen från himlen i sin stilla tro.
Fallen från hilmen, somnar i ro.

När dommen kommer, när dommen dör.
När dommen faller in, i flickan så skör.

Hon ska inte le och hon ska inte gråta.
Hon ska bara se, minnas och förlåta.

För fallen ängel ska sörja sin själ,
himlaporten öppnades och ville henne väl.
Men smärtan den djupnade och kroppen den dog,
flickan från himlen har fått utsått nog.

Hon kastades ut i en bitter värld, hon kastades ut och fick leva.
Hon kastades ut i en bitter värld, fick möta mörka tankar i det skeva.

Fallen ängel ler inte mer, fallen ängel ser vad hon ser.

Den fallna ängeln har ingenting kvar,
flickan kan bara minnas vem hon var.

Mörket kommer lysa i evig tid,
en fallen ängel får aldrig frid.


ehe..                                                                                                                                                                                          

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0